Vad hände i Borås och vad har hänt sedan dess? - K-B:s replik

Repliken kommer nu för sent men den kommer i allafall. Sen Igor skrev sitt förra inlägg har vi vunnit med 1 -0 mot Trelleborg. Det var ett vackert mål, med Kaptenen, Dulee och Ivan inblandade. Dessutom höll försvaret och Örlund nollan. Det tar vi med oss, det var det som var positivt.

Vi vrider tillbaka uret och beger oss till Borås. Vi tar en kort sväng förbi derbyt som slutade med en skandal eftersom några spelare inte ville fördöma och “ta avstånd” från de tiotusentals människor som stöttat dem från läktarna genom åren och under våren. Mer om det senare.

Borås ja. Det är inget bra ställe för AIK verkar det som. Nu upplevde jag att det gjordes kanske onödigt svårt, även om jag inte har hela bakgrunden med tillgängliga spelare, känningar och dagsform. Dessutom har jag inte kvar mina anteckningar från matchen. Mitt minne kan därför spela spratt med mig. Men ordet form är intressant och har flera betydelser i fotbollen.

Formen vi valde, som Igor påpekat, var ett slags diamant med Ortiz som bas och Ivan som spets. Den fördelningen var ganska tydlig. Kaptenen höll till ute till vänster och Mendes spelade högerytter. Vad man normalt strävar efter är att centrera yttrarna i en diamant, annars uppstår det hål lite varstans framför och bredvid Ortiz. Det gjordes inte i någon större utsträckning, både Mendes och Tjerna jobbade lika långt ut på kant som de hade gjort med ett rakt mittfält. Centralt hittade Elfsborg igenom och kunde sedan, när AIK dragit in sin backlinje, lägga ut på kanten.

Att välja ett forwardspar där den ene inte spelat tävlingsmatch på ett år och den andre kommer direkt från Division 1 kan man givetvis göra, däremot är det inte särskilt snällt att ställa dem mot Teddy Lucic, 97 år och 528 landskamper, och Andreas Augustsson. Resultatet blev ganska förutsägbart. Sånt är givetvis väldigt mycket lättare att säga med facit i hand, särskilt när man inte har inblick i det då aktuella skade- och formläget. Det betyder inte att inte CH och Miran skulle klara av det, men i ina respektive debuter och comebacker kan jag känna att det var mycket begärt.

Att springa innan man kan gå. Jo, kanske det. För visst känner jag en viss oro för att de emellanåt fantastiska fotbollsspelarna jag såg träna och spela nere i Portugal ibland inte får ihop sig själva till ett spelande lag. Det är inte tillräckligt många löpningar utan boll, det är en hög press från mittfält och anfall samtidigt som backlinjen springer hem till straffområdet. Det går inte. Att inte den koordinationen fungerar oroar mig. För det är ganska basic, det är sånt som alla spelare och ledare vet. Vad som verkar saknas är tron på varandra och sig själv.

Som mot Bajen till exempel. Så länge vi vågade ligga högt och pressa käkade vi upp dem. När vi började tvivla och falla hem med backlinjen hittade de fram, kom rättvända och var allmänt besvärliga. Det är när vi pumpar på med full energi och tro vi kan spela snabbare än nästan alla andra. Står vi stilla och hoppas på ännu en lång boll på Ivan, ja, då är vi som vilket lag som helst. Och det är ju synd.

Tener un poco de fe, baby. Tener un poco de fe.
Have a little faith, baby. Have a little faith.