Vad hände i Borås och vad har hänt sedan dess?

Slaget om Nördinge går härmed vidare. Del två inleds med ett stycke av Igor Hedman som jag senare ikväll replikerar på och så vidare.


För det första har vi samma problem som i början av 2007. Att det finns tveksamheter kring nästan varenda kantspelare. Snabba kantspelare är av stor vikt för det grundspel AIK vill ha. I premiären hade vi endast en på varje kant – ingen av dem speedig. Mot Elfsborg var laget tillbaka i 4-4-2 men med Tjernström kvar på kanten och snabbe anfallaren Mendes på högerkanten framför Jonsson som hade det svårt mot Ishizaki. Därefter har vi i två matcher spelat med Rubarth&Mendes på kanterna vilket sett klart bättre ut. Då är ändå Rubarth inte formtoppad och Mendes inte en optimal kantspelare, även om hans två senaste matcher måste vara de två bästa i följd jag sett honom göra i allsvenskan. Åtminstone på kanten.

För det andra mötte vi seriens två bästa tremmannamittfält inledningsvis. Utan att Tjernström fanns där och satte press, löpte på djupet och läste spelet. Vi fick inte tag på bollen och även om jag tror mig förstå uppställningen mot Elfsborg som nu ska vi ge dem något att bita i – vi får se hur de hanterar två spelskickliga offensivt inriktade argentinare centralt flankerade av en forward på kanten så spelade det ingen roll för vi fick inte tag i bollen plus att vi tappade den på väg framåt flera gånger. Dessutom rasade moralen totalt efter 0-2 vilket är värre än de onödiga och kraftiga misstagen som föranledde målen.

För det tredje har tränarna i strävan efter utveckling velat få laget att springa innan man kan gå. Det har hänt förr under Norling/Novakovic och det kommer att hända igen. Vilket är bra även om det (kanske) kostar poäng ibland eftersom det i längden betalar sig. Man söker nya vägar – inte för att man tappat fotfästet eller vill vara påhittig utan för att utveckla det egna spelet vidare och för att ge motståndaren nya utmaningar – och det faller inte väl ut varje gång. När man inte fått ut vad man ville under någon eller några matcher har man tagit klivet tillbaka till närmaste trygghetsnivå, det vill säga en uppställning och matchinriktning som känns igen och som inte gör avkall på för mycket av det spel man vill spela.

Glädjande nog är AIK:s spel så pass invant att man i den typ av resultatmässiga kris som vi tydligen är i inte behöver gå back to basics med långbollar och 4-4-2 à la svenskt 80-tal. Utan kan sätta spelarna i vana roller. Det tror jag också ger en positiv effekt även om det är mycket lätt för media och fans att i en dålig match eller serie av matcher kritisera de ständiga ändringarna som geniförklarats i framgång. Kalmar FF gjorde något liknande ifjol när man efter 2 x 0-5 valde att spela som man gjorde några månader tidigare, ett spel som var mindre riskfyllt och som spelarna ändå kände igen och visste att de kunde hantera. AIK har delvis gjort så nu och det har förhoppningsvis inneburit en liten vändning.

Med Tjerna tillbaka i mitten har vi a) ett bättre presspel – med Dulee bredvid Tjerna än mer b) ett djupledsspel c) snabbare och mer offensiv vänsterkant.

Att Pierre Bengtsson bara växer som ytterback för varje match och gått från att vara lagets troligen bäste passningsspelare till att också våga använda det, gör det enklare att ha en offensiv Rubarth framför.

Vidare har det centrala spelet förbättrats och kantväxlingarna är fler men fortfarande långt ifrån ”den perfekta världen”.

Första halvlek mot Hammarby kan vara den bästa halvleken mot dem i regi Norling. Hammarby är liksom Elfsborg (och Malmö borta) motstånd Norling haft rejäla problem med.

Jag vill också ha segrar, jag anser också att vi bör vinna klart mot Sundsvall och utöver det helst ta tre poäng i minst en av övriga tre inledningsmatcher. Men jag föredrar (även om det svider mer just då) speldominans och poängförlust än de halvdana insatser KFF-matchen och GIF-matchen samt den dåliga insats Elfsborgsmatchen var. Derbyt var ett fall framåt och även om alla stockholmslag brukar höja sig i derbyn så var det starkt av både AIK och Hammarby att i just den matchen prestera sin enskilt bästa halvlek hittills efter att ha inlett allsvenskan spelmässigt dåligt. Dessutom är jag nöjd med AIK-moralen i andra halvlek. Bojan Djordjics kroppsspråk och blick får gärna smitta. Dessutom var Johnson briljant i första halvlek och spelet hade ett bättre flyt; ett självklart flyt. En tydlighet jag bara sett stundtals tidigare i år.

Jag såg den bland annat mot Elfbsorg i början, hur AIK arbetade med Burgic som droppade ner på deras mittfältare i deras uppspelsfas och även om passningsspelet inte fungerade så stängde vi dem bra i början förutom när Ishizaki fick snurra omkring. Men sakta sakta avtog intensiteten, det blev hål bakom inte bara Burgic utan även Óbolo och kvar centralt fanns bara Ortiz, en spelare som täcker yta men inte sätter press. Så har det inte varit i de två senaste, då har mittfältet stått att känna igen i defensiven. Och faktum är att vi måste stoppa motståndarna och vi måste vinna boll för att kunna få igång vår egen offensiv.

Men om vi inte hade kvitterat senast så hade det fina spelet glömts av kritikerna och vargroparna. Trots 25 återstående omgångar och trots det faktum att lag med tunna trupper och dåligt inledningsmotstånd kommer att tappa relativt oss så skulle krisstämpeln bli ett hot, det största hotet för att åstadkomma just en kris.

Så tack, Jorge Ortiz, för att du tog bollen. Tack för att du inte känner betydelsen av ett futtigt stockholmsderby. Tack för att du vågar och vill lyckas. Tack för att du bryr dig utan att bekymra dig. Den inställningen borde alla ha. Till allt.