I Zonen

Man får inse att man alltid kan göra saker bättre. Efter en match är jag i något slags halvt närvarande tillstånd där jag spelar igenom matchen och dess sekvenser samt försöker rensa bort en del känslomässigt baserat underlag i huvudet. Tvekar allt mer på om det är rätt tillfälle. Amerikanerna har ett uttryck för att vara fokuserad på en uppgift, det kan vara att spela match eller skriva eller förhandla eller vad som helst. Being in The Zone. Ett tillstånd som är både frånvarande och totalt närvarande.

Efter match är det presskonferens med tränarna och man ska "få några kommentarer" att komplettera texten med. Problemet, för mig, är att jag sällan kan släppa en match förrän runt 12 timmar senare. Det är först då jag känner mig "klar" med min bild. Helst vill jag se om matchen och se fler detaljer, få bekräftat om min känsla var riktig. Men ett referat är viktigt att leverera snabbt, samma med kommentarer från tränare och spelare.

Samtidigt tjänar en beskrivande text ofta på ett visst avstånd, i både tid och rum. Hjärnan behöver kompostera och filtrera, ord och meningar behöver smakas av. Sportjournalister som är duktiga klarar av den processen på mycket kort tid, ofta gör de det löpande under matchens gång. De litar på sina instinkter. De vet vem de ska fråga om vad. Fördelen de har är att de inte kopplar sina känslor till matchens resultat. Så långt har inte jag kommit i matcherna med AIK. Andra lag, inga problem. Men jag tror att i det ögonblick jag ser på en AIK-match på samma sätt jag ser Deportivo - Barcelona eller Elfsborg - Halmstad förlorar jag också någonting som jag inte vill vara utan.

***

Försökte bjuda Nisse Johansson på snus efter matchen men han hade eget. Han var inte heller helt nöjd med att jag klippt mig.
– Det där är det lite page-varning på. Inte bra.

Kan till viss del ge honom rätt. Vi långhåriga måste hålla ihop och inte vika ned oss inför frisörerna. Apropå långhåriga, måste säga att jag blev förvånad/överraskad över Jan Tauer. Jag skulle tillochmed gå så långt som att påstå att han tog sitt lag in i matchen. Han såg vart det hela var på väg och gjorde något åt det. Att han kom undan med att tackla både Bojan och Kenny utanför spelet utan att få gult kan man tycka vad man vill om. Men någon nackdel för Djurgården ledde det inte till.

Jag tyckte Nisse såg lite onödigt svart i synen ut efter en bra match och försökte säga något vettigt. Det gick inget vidare.

– Men kan man inte känna sig nöjd med att man gjort en bra match, även om det inte resulterat i tre poäng?
Lång blick.
– Näe.

***

– Fan vad vilsen jag var där. Men det gick ju OK, de gjorde inget mål iallafall.

Mats Rubarth som vikarierade som vänsterback i de fem minuter det tog att sy Patrik Karlsson. Trots att Kenny fick sitt röda i 78 minuten spelade AIK i ytterligare ca 10 minuter med tio man. Utan att ha totalkoll tror jag det var världspremiär för båda AIK:s veteraner. Rubarth som vänsterback och Kaptenen som mittback.

– Vi tappar rytmen lite där med avbrotten och när vi spelar med en man kort.
Mats Mats igen.

***
Pluspoäng till majoriteten av närvarande media på presskonferenserna senaste matcherna. Istället för att sitta och hålla tyst för att sedan få sin "exclusive" med tränarna som förra året ställer de frågor direkt inför alla. Jag gillar det.

Noterar även med glädje att det vi skriver i matchprogrammet läses och kommenteras av övriga media. Det känns enbart positivt. Jag vill, än en gång, göra reklam för Jonas Virdalms intervjuserie med 1998 års lag.

Wille Bäckström satte en öl på att Rajalakso skulle göra mål. Mitt motbud var att Daniel Mendes skulle göra mål. Jotack. Känner mig ganska nöjd med det.