Man blir aldrig för gammal för Gnagisdagen

Alla var inte där. Men vi var många. Runt 250 glada Gnagare, ett drygt tjugotal spelare, en näve ledare och annan personal, de ideellt arbetande föräldrarna och spelarna från ungdomslagen, Black Army samt 6:e kompaniet från Svea Livgarde. Jag ska be att få återkomma till dem.

Kvällen innan hade det varit Sverige - Spanien och Sverige hade förlorat på ett sånt där sätt som sekellånga trauman bildas av. Men så visade det sig att det egentligen inte spelade någon som helst roll. Oavsett om vi vunnit, spelat oavgjort eller förlorat hade vi varit tvungna att ta poäng av ryssen. Inom ett dygn vet vi om det blev ett Narva eller Poltava av det hela.

Om jag hade varit tryggare i min roll som ansvarstagande vuxen och eh, inte vägt så förbannat mycket hade jag aldrig tvekat på att prova hoppbungystudsmattan som var monterad på Karlberg i söndags. Men nu är jag inte det och fick nöja mig med att se yngre förmågor flyga högt högt upp i det blå. Väldigt mycket yngre förmågor. De verkade glada.

Maten! Det var Karlbergs cateringfirma Flavours Catering & Event som fixade den och jag hade kunnat äta hur mycket som helst. Tränare Lagerlöf, som tog mat före mig, talade lyriskt om de gröna bönorna i potatissalladen. Det gjorde han rätt i. Hette de Emedeo? Edemeo? Hjälp? Goda var de hursomhelst. Markus Jonsson, Patrik Bojent och Pierre Bengtsson verkade ha något slags internkrig om vem som hade minst underhudsfett och hetsade varandra på sitt sätt.

– Du vågar aldrig äta den där hamburgaren! sa de till Patrik och jag tyckte de lät som den där sketchen från Svea Hund på Göta Lejon med Hasse Alfredsson och Gösta Ekman. Minns ni?

– Du vågar ALDRIG äta den där räliga grodan!

Markus berättade att han följt kostråden han fått av en expert under sin tid i Öster men slutat.
- Det var för lätta träningar i Öster så jag började lägga på mig.

Hrm. Vi alla vet väl precis hur DET känns, eller hur? Jag har också för lätta träningar. Så att säga.


Sjätte kompaniet ja. De körde soldatprov mitt i allt AIK-stoj. En av killarna hade problem men fick hjälp av en kamrat som i princip drog honom runt, varv efter varv i värmen. Frågan man kan ställa sig är om de som kom långt långt före i mål var de som vann. De som sprintade iväg för att klara sig själva eller den ende som hjälpte sin kamrat?



När AIK:s lagkapten är hungrig ställer han sig i matkön som vilken vanlig man som helst. Människor som gör sådant de inte behöver göra bara för att de tycker det är rätt och riktigt, det är såna människor jag ser upp till. Man kan säga att jag ser upp till Kaptenen. Antagligen tycker han att det är förbannat barnsligt av mig. Men vi behöver alla våra hjältar och det är väldigt sällan man hittar dem med hjälp av ett rationellt övervägande.

Men visst, någon gång lovar jag att ta reda på varför vi sällan släpper in mål med Kaptenen på plan. Det finns garanterat en rationell och fotbollslogisk förklaring.

Min känsla för feeling säger mig dock att det finns en koppling till att det finns vissa människor som gör saker de inte måste.